På Aktuella frågor 19/1 hävdar Per Gahrton att Vänsterpartiets nya partiledare Jonas Sjöstedt gör självmål i frågan om politikerlöner. Gahrton avlossar själv några hårda skott i sin artikel, men skjuter långt utanför målet.

Gahrton siktar in sig på tre frågor; politikers löner, sex timmars arbetsdag och huruvida politiska förtroendeuppdrag ska kunna vara livtidsjobb. Vänsterpartiet och Miljöpartiet har länge stått varandra ganska nära i dessa frågor, och därför är det en aning förvånande att Gahrton nu kritiserar Vänsterpartiets ställning i just dessa frågor.

Låt oss gå igenom Gahrtons kritik, och reda ut begreppen.

Gahrton inleder med att kritisera Sjöstedt för att han sagt att ingen vänsterpartistisk heltidspolitiker ska tjäna mer än 27 500 kronor i månaden på sitt politiska uppdrag. Allt utöver denna summa ska skänkas till partiet (så kallad ”partiskatt”). Gahrton menar att en fastslagen siffra på vad man ska få tjäna på sina uppdrag riskerar att leda till interna konflikter eftersom olika personer har olika försörjningsbörda, eller att någon kan anse sig vara berättigad till högre lön på grund av exempelvis dyra ekologiska installationer i sin bostad. Gahrton ifrågasätter också varför Vänsterpartiet valt just 27 500 kronor i månaden som lönenivå, och menar att en riksdagsledamot borde få tjäna mer än så.

Fakta i målet är att Vänsterpartiets kongress beslutade att alla fasta arvoden överskjutande 5/8 basbelopp netto ska skänkas till partiet. Alla som kandiderar till uppdrag för Vänsterpartiet ska göra ett avtal med partiet om att göra detta, och förteckningar över vilka som verkligen skänkt pengar ska offentligöras. Denna regel ska börja gälla från och med valet 2014.

5/8 basbelopp netto motsvarar ungefär 40 000 kronor i månaden före skatt vilket knappast, som Gahrton hävdar, kan ses som en låg lön. Våra hårt arbetande riksdagsledamöter, kommunalråd och landstingsråd kommer även fortsatt att tjäna bra på sitt arbete. Den som tycker att 40 000 kronor i månaden är en för låg lön kanske inte är särskilt lämpad att företräda vanliga löntagare i Sveriges riksdag.

Motiveringen bakom beslutet om partiskatt är dels att politiska företrädare inte ska leva med ekonomiska villkor som vida överstiger en vanlig löntagares. 40 000 kronor i månaden är alltså fortfarande en ganska hög siffra sett ur detta perspektiv. Den andra motiveringen är att bakom varje riksdagsledamot eller kommunalråd som lyfter arvode står hundratals vänsterpartister som arbetat mycket hårt för att värva röster till partiet. Därför är det rimligt att en del av de höga arvodena går tillbaka till partiet, för att på så sätt finansiera kommande kampanjer och valrörelser.

Det finns flera exempel på partier i Europa som arbetar på detta sätt, bland annat Socialistische Partij som har 15 platser i Nederländernas parlament.

Gahrton hävdar senare att det skulle vara någon form av dubbelmoral att Vänsterpartiet vill ha sex timmars arbetsdag, men att Jonas Sjöstedts arbetstid kommer att vara längre än så. Jag kan hålla med Gahrton om att man bör leva som man lär, men för ett parti med ambitionen att förändra samhället är detta ofta inte möjligt. Vänsterpartiet vill ha avgiftsfri kollektivtrafik, men det skulle förmodligen inte vara framgångsrikt om jag i dagsläget försöker åka på Öresundståget utan att betala för mig. Vi vill ha kortare köer i vården, men för den sakens skull kan jag inte tränga mig före i kön på akutmottagingen. Jag kan inte heller uppmana partimedlemmar att gå hem från jobbet två timmar tidigare av ideologiska skäl. Införandet av sex timmars arbetsdag kommer att vara en process som tar tid, och som kräver förändringar i arbetslivet.

Redan idag är det vanligt, särkskilt inom offentlig sektor, att man arbetar deltid. Detta eftersom arbetsbelastningen inom exempelvis äldrevården är så hög att många inte klarar av att jobba heltid. Vi ser också hur alltför få väljer att utbilda sig för arbete inom äldrevården, samtidigt som andelen äldre kommer att öka. Kanske kan man locka fler till arbete inom äldrevården genom att förbättra arbetsvillkoren, och sänka arbetstiden? Att man samtidigt minskar arbetslösheten och minskar riskerna för förslitningsskador gör reformen än mer lockande.

Gahrton framhåller också att Miljöpartiet löst frågan om huruvida politiska förtroendeuppdrag ska få vara livstidsjobb genom att internt inför ett tak på två mandatperioder i rad för politiska förtroendeuppdrag. I samband med att Vänsterpartiets kongress fattade beslutet om partiskatt bestämde man också att man ska verka för att ingen inom partiet sitter på politiska heltidsuppdrag i mer är tre mandatperioder. Man kan förstås träta länge om den optimala tiden på ett förtroendeuppdrag är åtta eller tolv år, men i principfrågan är Vänsterpartiet och Miljöpartiet helt överens.

Gahrtons artikel är ett resultat av förhastade slutsatser och dålig faktakoll. Jag uppmanar därför Gahrton att kolla upp fakta och tänka igenom saken en gång till, så kan vi diskutera vidare i frågan utifrån fakta och verkliga ideologiska skillnader istället.